Farmor Bonde är död. En av mina bästa vänner, jag är så lyckligt lottad att jag har vänner i alla åldrar. Jag har varit på deras gård på besök i hela mitt liv. Det känns tomt.

Aldrig mer få åka dit och fika och skratta. Farmor Bonde var jätteduktig på att baka, i och för sig så har hon inte kunnat göra det de senaste åren eftersom hon blivit i det närmaste blind, men guuud vilka bullar och kakor hon bakade! Det känns tomt.

Vem ska jag nu fråga om alla saker? Farmor Bonde har under alla år fått svara på en massa frågor om allt mellan himmel och jord. Vad är tvättat smör? När det ser ut sådär på träden, vad har hänt då? Varför är det så mycket björn? Hur gör jag när jag ska baka/sticka/måla? Det känns tomt.

Mamma ringde med detta sorgliga besked i morse. Mamma var så himla lessen. Mamma och Farmor Bonde var väldigt nära vänner. När Mamma är sådär lessen så blir jag helt, ja, jag vet inte vad jag blir men det känns väldigt jobbigt.

Dagen blev efter detta inte riktigt vad jag tänkt mig. Jag hade tänkt mig att se på sista omgången i Allsvenskan och ta en öl. Jag fastnade framför tvn och såg programmet Skogskyrkogården på SVT24, mycket intressant program. Inte alls vad jag trodde det skulle vara och mycket fint program.

Sen började då fotbollen. Jag höll på, förutom Bajen, IFK Göteborg, Örgryte och Kalmar. Allt gick fel. Det slutade med att Kia tog sm-guld. Jävla skit!

Jag såg inte så himla mycket på fotbollen för jag pratade mest i telefon. Fru Bonde ringde jag upp, kändes som ett bra alternativ. Jag ville ju höra hur det gått med Farmor Bonde och så. Det verkade som att allt hade gått bra och att det varit lugners. Det känns bra! Det känns också bra att Farmor Bonde inte behövde flytta utan fick vara hemma. Men det känns så tomt.

Kommentarer till ovanstående, eller annat, kan lämnas i Gästboken

citat från "barns tankar om kärlek":

föregående dag		nästa dag

© filuran 2009