Jag har världens bästaste kompisar!!!

Igår så höll jag på att rensa ut saker. Skruvade isär Majsans stege och tömde hennes låda. Det blev för mycket, jag bröt ihop totalt och tårarna sprutade. Ringde min JPH och han bara var där och fanns. Det var så himla skönt, inte behöva förklara utan bara säga lite och han fattade på en gång.

Sen idag så har jag Lina som bara ställer upp med bil och sig själv och åker med mig till Strängnäs. Värsta roadtripen! Och solen sken för första gången på massor av dagar, lite trevligare att fara runt i bil då.

Resan till Strängnäs gick överraskande fort, helt plötsligt var vi framme! Ringde tjejen och frågade vart vi var egentligen och hur vi skulle köra för att inte behöva backa, eftersom det där med backning av släp är en kunskap vi inte behärskar. Till slut så hittar tjejen oss och hon är jättegullig och följer med oss till bankomaten, som vi missade på vägen eftersom vi kom fram så fort. Sen när vi ska ta ut hyllorna så fixar det sig så att ingen backning behövs! Dessutom så är killen i huset där och hjälper till att köra ut hyllorna till släpet! Tänk att det finns så gulliga människor!!!

Tyvärr så började det störtregna på hemvägen, tur vi hade presenning. Och, vi behövde bara stanna en gång för att ändra fastspänningen på kärran, men jag kände att Pappa satt i sin himmel och skakade lite lätt på huvudet över vår packning.

Lina har som sagt diskbråck och därav lite lätt ont i ryggen, men hon kämpade på väl och hjälpte till med spännband och presenning. På vägen hem får hon ett telefonsamtal med dåliga nyheter om en familjemedlem och spänningen av en sån sak gör inte hennes rygg direkt bättre, så jag fick akutinkalla Befälhavaren som backa-släp-hjälp. Han var inte heller proffs på släpbackning men det gick bra med allt. En stor kram till Befälhavaren som både lånade ut släpet och sen kom och hjälpte till när allt blev katastrof.

Själv blev jag också stressad av det där samtalet fast inte på samma sätt. Jag fick lite skuldkänslor för det var ju på grund av mig som Lina satt i bilen och inte kunde nåt annat när telefonen ringde. Så även jag blev lite spänd i kroppen och har nu himlans ont i både axlar och händer men jag är lycklig, hyllorna är på plats!!!

Och så Cam som hjälper till på alla möjliga sätt och ser till att jag mår bra måste också få en kram!

Till sist, faktiskt, min syrra! Hon sa ifrån till Izas matte med det att jag inte klarar av att måsta ta hand om hunden när de ska åka till Thailand! Jag har insett att min syrra förstår mer om min sjukdom än jag nånsin trott innan och det känns faktiskt ganska bra.

Så, sammanfattning av dagen: Trött, glad, lessen, ont, stressad, snorig, lite feber. Framförallt lycklig över att allt det här nu är klart och på plats!!!

citat från "gud som haver barnen kär har du någon ull":

föregående dag		nästa dag

© Luran 2008