Men alltså, nu är det piercingpanik, på allvar!!!!

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. När jag sitter och äter så känner jag att en piercingkula är på vift i munnen, den andra delen med pinnen och andra kulan finns inte. Jag har faan svalt den!

Panikringer till T och ber honom att inte skratta. Han tycker jag ska prata med nån som kan sånt där. Den som kan blev Cam. Hon berättade att det inte var nån fara och att hon till och med kunde sympatisvälja en nubb för att jag skulle känna mig lugn. Men har jag världens bästa kompisar?

Det värsta är ju att jag har tyckt att detta är omöjligt när jag läst om folk som råkat ut för det, men, nu kan jag säga såhär att efter att ha haft en piercing i tungan i 13 år så vet jag att det är möjligt. Det bästa är Cams mamma som undrar varför hon inte sett att jag har en piercing i tungan.

JAG VILL HA EN RÖNTGENBILD AV MIG SJÄLV!!!!!

Jag behöver inte berätta att jag känner mig som värsta hypokondrikern va?

Idag har jag och syrran varit på utflykt med våra deklarationspapper, imorron ska Mamma åka till revisorn med hela högen. Vi var också och handlade lite. Syrran lyckades välta en ölburk så att den gick sönder så det blev lite cirkus med att rädda den i bilen på vägen hem.

Dagens tips: Ha alltid silver- och eltejp i bilen!

citat från "gud som haver barnen kär har du någon ull":

föregående dag		nästa dag

© Luran 2008