Idag har jag tillbringat två timmar med att försöka ringa f-kassan. Mycket upptaget är det!

Nära att ge upp så ringer jag Mamma för att berätta hur jäkla sugit det är att man måste ringa hundra gånger och ändå inte komma fram. Då ringer min mobil, skyddat nummer och jag tror det är Lund så jag lägger på Mamma och svarar.

Det var inte Lund utan tanten från f-kassan som jag försökt fått tag på hela dan. Hon verkade nästan vettig och insåg problemen man har. Min ersättning är klar och vi ska i maj ha möte med mig själv, f-kassa-tanten, behandlingsansvarig och läkare. Jaa du sa jag till henne, jag tror inte jag har nån läkare just nu för min behandlingsansvarige skulle höra av sig när jag får ny läkare och jag har inte hört nåt från honom.

Då säger hon att hon kan ta kontakt med BA och reda ut det där. Man blir ju helt chockad! F-kassan har sagt att dom inte har tid med mig och inget har hänt på flera år, nu ska det hända nåt! Hoppas det är nåt bra och att jag kan börja jobba om ett år eller så.

Egentligen så hade jag tänkt mig en tur till mataffären men efter denna chocken så blev jag lite stirrig och borde inte köra bil. Äh, jag klarar mig några dagar till. Istället så gick jag ner till Filurancity och handlade lite annat:

När jag kom hem så visade sig pincetten vara ett av mina bästa köp på länge!

Igårkväll så visade jag pirathubstrackersarna min favoritvovve! Inte helt oväntat så tyckte dom att han var sååå fin! Tyvärr så finns han inte längre, eller jo, i mitt hjärta!

Jättestor, lurvig och världens bästa! Vakthund av rang, inte vem som helst fick gå in på gården, de som inte fick det fick sitta i bagagen på bilen tills landetgrannen kom hem minsann, eller om jag var där fick dom också komma in. Indy, döpt efter Indiana Jones!

En gång när Mamma och jag skulle vara hundvakter så passade vi på att bada bastu, vedeldad och mysig. Helt plötsligt när jag tittar ut genom fönstret så är Indy borta. Totalt! Inte kom han när jag ropade heller, han hade helt enkelt tröttnat på att vi stängde in oss i bastun och att han inte fick vara med.

När vi var klara och började duscha och bada i ån så kom han tillbaka, då hade han ju sällskap igen. Men man såg ju att han var lite sur på oss. Som tur är så går det sura hos hundar lätt över när man bjussar på Frolic!

Indy hade koll på allt. Jag åkte och hälsade på honom och landetgrannen här hemma i Stockholm, jag var ju tvungen att visa upp min, då nya, hoj! På nåt sätt så visste Indy att det var jag som kom på hojen trots att han aldrig sett den och inte sett mig så ofta i hjälm. Landetgrannen hade passat på att glömma nycklarna i dörren så jag gick ju in, höll väl på att skrämma slag på grannen när jag gick upp för trappen, Indy hade ju inte sagt nåt så landetgrannen fick minst sagt en chock att nån kom uppför trappen.

Hur fasen kunde Indy veta att det var jag som kom dundrande på hojen och iförd hjälm och skyddskläder????

Kommentarer till ovanstående kan lämnas i Gästboken

citat från "barns tankar om kärlek":

föregående dag		nästa dag

© filuran 2009